Enniscorthy var...tja, en upplevelse.
De tre första timmarna var härliga, solen lyste, det var skönt och varmt och staden är urmysig.
Jag var till the National 1798 Rebellion Center, tillägnat det uppror som Irländarna ledde mot kronan i ett misslyckat försök att skapa en revolution. Det var riktigt intressant... och jag sparade 40 cent i inträde för att deras kort-maskin var sönder och jag bara hade 3,10 euro.
De fyra sista timmarna däremot var horribla. jag gick gatorna för femte gången i jakt på musikbutiken som inte heller fanns, jag var inne i Dunnes Stores tre gånger bara för att värma mig, och när jag äntligen fick sällskap i min väntan på John, var det av ett gammalt fyllo, som rökte, mökade och konstant påminde mig om att det regnade.
Men Rachels pojkvän Freddy är härlig.
Vilket suger för alla andra pojkar/män jag hittills träffat, för nu har jag bevis på att det finns drömkillar i min ålder också, bara inte i Finland.
Vilket suger lite för mig, för jag hade liksom lite velat ha en finländare, fastän jag drömt om alla möjliga andra nationaliteter. Men jag tror att om jag hittar någon, någon annanstans ifrån så kommer jag tappa bort mig ute i världen och inte hitta tillbaka.
Och jag gillar ju Finland, har lite svårt med finländare, men själva landet är det inget fel på.
Verkligen inte.
Inte för att jag skulle kunna fånga en sån kille om jag träffade honom.
Jag passar liksom inte i rollen som the reacher. the Settler passar bättre, då jag är för blyg för att göra annat än vänta på att någon hittar mig.
Men men, nu ska jag låta drömmandet ske okontrollerat istället.
So long
(and thanks for all the fish)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar